jennyahlström

Vi stog på en klippa. Vi var ute på farlig mark och för mig en helt okänd plats där jag aldrig tidigare satt min fot innan. Vi båda visste vart detta skulle leda. Men inga tårar var synliga. En dag mitt i fallet till kärleken föll vi isär. Och det var snart två år sedan. Vi faller djupare och djupare för varje dag som går. Och nu är det helt omöjligt att hitta en väg tllbaka. Även om tanken skulle slå oss så skulle vi aldrig hinna upp i tid utan att dränkas. Vi som länge hatat varandra med halva våra hjärtan. Och ska jag vara helt ärlig så ser jag bara tårar i vårat så kallade leende. Annars känner jag ingenting. Därför har jag svårt att avgöra om det var en dröm eller verklighet.